Ur sömdruckna ögon reser jag mig sakta upp ur sängen. Har knappt fått någon sömn, mamma och pappa har bråkat hela natten. Mamma väcker mig innan hon ska till jobbet, pappa är inte hemma. Jag klär på mig och slänger i mig lite mat, ställer mig i badrummet och stirrar i badrumsspegeln. Jag funderar på hur min framtid kommer se ut, har jag ens en? Jag drömmer mig bort och tiden rusar förbi. Jag tar på mig mina skor, tar på mig min jacka och går ut genom dörren, den dörren jag gått in och ut igenom i flera år. Den dörren som håller alla hemligheter instängda. I skolan är det faktiskt roligt, kul att lära sig saker. Jag går i lågstadiet, då allt faktiskt är intressant. Skolan är det stället jag uttryckte mitt inre kaos, det som ingen förstod och ingen såg. Jag skrek, grät, slogs, sa emot, var envis, bestämd och jag visste vad jag ville. Rasterna gick åt att kämpa emot lärare, mot alla odds skulle jag ut i rummet, jag ville inte prata. Jag ville inte förklara. Min lärare kämpade emot och var helt illröd i ansiktet. Till slut orkade jag inte mer och satte mig under bänken och grät. Jag lovade som alla andra gånger att jag skulle försöka vara lugnare, att de inte såg vad som pågick. Jag kände att tårarna brände men jag släppte dom inte lösa. Jag är ju stark och en duktig flicka. Jag ska bli något, ända sedan jag föddes hade mamma bestämt att jag skulle bli bibliotekarie. Det handlar inte om yrket utan mer om utbildningen, svårt att bli. Min dröm har aldrig varit att bli det mamma ville men jag visste att mamma skulle vara glad oavsett vad jag blev. Skoldagen var lång och jobbig, flera utbrott och flera lärare jag påfrestade till max. Dagen var slut och jag slängde min skolväska på ryggen och gick upp till fritids. Efter några timmar var det dags att gå hem, mamma var hemma nu och jag slapp ta hand om pappa själv. Jag släpade på mina fötter och gjorde allt för att tiden skulle gå saktare. Samma gamla visa varje dag, samma rädsla att komma hem. I skolan bråkar jag, skriker, är ensam, stretar emot och jag gör allting för att lärarna ska få utbrott. Hemma är jag rädd, ensam och ledsen. Jag var två människor, i skolan kände jag mig i alla fall mer levande, var utom fara. Fast inte för mobbarna men jag valde att blunda och låtsas som om de inte fanns, min familj behövde verkligen inte fler problem. Jag hade värre saker att tänka på, hur full skulle pappa vara när jag kom hem? Hur långt skulle pappa gå idag? Skulle han slåss? Skulle jag få någon sömn alls?
Min mamma var min förebild, hon kämpade och hon orkade. Men mamma livsgnista försvann långsamt, vart är min mamma? Hon ser precis ut som min mamma men rösten är inte densamma. Den saknade hopp och liv. Pappa hade tagit varje kraft och trampat på den.